Glöm aldrig Rolf Machnow

Rolf Machnow misshandlades till döds av två poliser, sommaren 1982: Han var bara en narkoman……

De sa att han hade ramlat och slagit ihjäl sig själv mot ett skrivbord.

Rolf har flera brutna revben, skallskador, blåmärken både fram och bak på hela kroppen. Han dör av inre blödningar för att hans mjälte spruckit som ett resultat av hårda slag.

Mitt hjärta fylls av ömhet när jag tänker på Rolf Machnow. Jag har aldrig kunnat glömma honom. Jag har aldrig lyckats försona mig med tanken på att det som hände Rolf långsamt bara ska få försvinna in i glömskan. Som om hans liv inte var lika mycket värt som alla andras.

Rolf Machnow befann sig längst ner, på botten av hierarkin. Han var en av alla dem som inte räknas.

Så när tre civilklädda poliser den 28 juni 1982 fick syn på Rolf där han satt med sin bror vid fontänen på Sergels Torg så var det ingen människa de såg, utan bara en narkoman. En nobody, ingen att bry sig om.

Rolf var ju känd hos polisen som knarkare. De visste vem han var. För dem var Rolf bara ännu en av alla fladdriga missbrukare, knäppskallar  som kryper omkring på botten. Men botten är en plats i varje människa. Den finns i oss alla.

Den ser bara annorlunda ut. Vi bär alla en oändlig fallhöjd inom oss. Och längst ner i själen finns en plats där maktlöshet, förtvivlan och ensamhet råder. Det är där vi hamnar när allting brister. När vi inte orkar bära livets tyngd, eller ens oss själva.

Då är det lätt hänt att man söker efter nånting som kan lindra, trösta och döva.

En del fastnar i ett missbruk som bara eskalerar och ingen runt omkring har en aning om vad som pågår.

Andra faller handlöst genom alla skyddsnät och slår i betongen på Sergels Torg. Det var där Rolf hamnade. Han trampade igenom isen och blev en av ”de andra”.

Rolf hade bestämt sig för att lägga av med knarket, han ville välja livet, så den sommarkvällen i 82 var han ren, han hade bara drucket alkohol.

Men Rolf var fräck, han svarade emot poliserna när de kom för att kolla om han var påtänd. De bestämde sig för att ge honom en läxa.

Det blev ingen transport till häcktet, men en il transport med ambulans till sjukhuset

där Rolf dör mellan händerna på vårdpersonalen.

Alla är fullständigt övertygade om att Rolf har misshandlats till döds.

De båda poliserna hävdar dock att Rolf har ramlat och slagit ihjäl sig själv mot ett skrivbord. Han har studsat fram och tillbaka på det mest akrobatiska sätt man kan tänka sig och själv förorsakat sina skallskador, sina revbensfrakturer, den brustna mjälten, alla blåmärken. Poliserna förklarar att de bara maktlösa stått och sett på och inte hunnit ingripa. Om man jämför polisernas rekonstruktion av det som hände med Rolfs skador så är det uppenbart för alla att de ljuger.

Men det mest upprörande är kanske inte det faktum att två poliser slår ihjäl en narkoman.

Nej, det som upprör mest är att ansvariga myndigheter, Rättsläkare, obducenter, JO – alla väljer att blunda för sanningen därför att Rolf inte är en människa som alla andra. Han är bara en narkoman, utan någon som helst betydelse.

Jag har berättat om det som hänt. För att minnet av Rolf inte ska få falla i glömska. För att jag vill leva i ett land där även en narkoman betraktas som en människa och har rätt till den rättvisa och ömhet han är värd.

Tips oss hvis dette innlegget er upassende